Jämställd hälsa på lika villkor

Anders Milton är läkare och tidigare ledare för Läkarföreningen och Röda Korset

För att klara övergången till målet om ett rökfritt samhälle år 2025 behöver vi underlätta för nya rökfria tobaksprodukter att nå ut till dem som med dagens alternativ inte slutar röka. Det gäller inte minst för kvinnor med lägre utbildning och inkomst. Jämställd hälsa på lika villkor kräver att minskade skador av rökningen lyfts upp som ett övergripande mål.

Det kan inte ha undgått någon att tobaksanvändningen har skiftat karaktär de senaste 25 åren. Bruket har minskat, men framför allt har befolkningen övergått från att röka cigaretter till att använda rökfria produkter som innehåller tobak eller enbart nikotin. Under samma period har rökprevalensen minskat med två tredjedelar. Idag röker 9 procent dagligen och ytterligare cirka 10 procent röker ibland.

Detta skifte mot rökfria alternativ är resultat av flera faktorer i samspel. Viktigast är att rökningens skadeverkningar har satt sig i folks medvetande. Att det är själva tobaksförbränningen som är den avgörande och utlösande hälsorisken, inte nikotin i sig. Högre skatter och fler restriktioner för att hindra rökning har, tillsammans med nya levnadsvanor och hälsotrender, bidragit till att göra samhället allt mer rökfritt.

Gemensamt för dem som, trots skiftet, inte slutat att röka är sannolikt ett kraftigt nikotinberoende samt starka beteendemässiga och sociala behov. En del har försökt med alla traditionella metoder att utan framgång. Andra saknar intresse av att ändra beteende och fortsätter därför att röka på egna villkor.

Insikten som bland andra den brittiska hälsomyndigheten och läkarförbundet kommit till, är att uppmana dessa rökare att byta till rökfria alternativ, som ett led i det tobakspreventiva arbetet. Det är helt enkelt bättre utifrån ett skadereduceringsperspektiv att rökare övergår till rökfria tobaksprodukter som ett led i sikte mot att sluta helt. Motståndaren till detta, till exempel offentligt finansierade organisationen Tobaksfakta, tycks blunda helt för denna utveckling och därmed de hälsoförluster det innebär.

Att fortsätta röka i dag bör sättas i ett socioekonomiskt sammanhang. Det är åtta gånger vanligare att kvinnor med låg utbildningsnivå röker än högutbildade kvinnor. Ett liknande mönster visar sig om man tittar på inkomstnivå. Rökning är också vanligare bland kvinnor än män vilket gör Sverige unikt. Mest utbredd är den dagliga rökningen bland kvinnor i åldersgruppen 45-64, men även yngre kvinnor röker i högre grad än yngre män.

Trots sjunkande antal rökare dör fortsatt 12 000 svenskar varje år i rökningsrelaterade sjukdomar. Enligt Socialstyrelsen har antalet kvinnor som avlider årligen med diagnosen kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL) dubblerats sedan millenieskiftet. Under samma period har lungcancerdödligheten ökat bland kvinnor medan den minskat bland män.

Varför kvinnor fortsätter i högre grad än män kan bero på saknaden av attraktiva alternativ till rökningen. Snus är ett rökfritt alternativ som inte bär samma hälsorisker som cigaretter. Bland män snusar 18 procent och bland kvinnor är motsvarande siffra 3-4 procent. Uppenbarligen framstår inte snus som ett attraktivt alternativ till rökning för många kvinnor. Låt därför regelverket underlätta för dessa kvinnor att ersätta rökningen med andra tobaks- och nikotinprodukter som inte är snus men som har lägre hälsorisker än rökning.

Målet för tobakspolitiken borde vara minskade medicinska och sociala skador orsakade av rökning. Det vill säga detsamma som gäller för alkohol, att eftersträva minskade skador av ett bruk. Det skulle också vara i linje med andra övergripande mål som att skapa samhälleliga förutsättningar för en god och jämlik hälsa i hela befolkningen . Det skulle också stärka arbetet med jämställdhet mellan kvinnor och män och närma sig målet om en jämställd hälsa på lika villkor.

ANDERS MILTON