Varför åka jorden runt för att försvara e-cigaretter?

Vi har tidigare rapporterat från Panama och WHO:s tobakskonvention i februari. Nu har frilansjournalisten John Lund fått en pratstund med Vejpkollens redaktör och grundare Stefan Mathisson efter hans resa dit. Vad hände i Panama, hur påverkar det Sverige och varför åker man jorden runt för att engagera sig i något så konstigt som e-cigaretter?

Att åka över halva jordklotet för att engagera sig i en… produkt? Vejpkollens chefredaktör och grundare Stefan Mathisson satte sig på den långa flygresan från Göteborg till Panama City för en vecka av aktivitet och anti-aktivitet, med fokus på nikotinprodukter och kampen för att rädda dem, eller att krossa dem. I centrum stod WHO:s COP10-möte kring tobakskontroll, som ägde rum 5-10 februari i år, men även en alternativ konferens, kallad ”Good COP”. 

"Motkonferensen" Good COP anordnade paneler där alla "åsikter" var välkomna att delta.

Världshälsoorganisationens COP10-möte, eller ”partskonferensen om WHO:s ramkonvention om tobakskontroll” väckte inte särskilt mycket uppmärksamhet i allmänna medier, men många diskussionspunkter stod på agendan. Inte minst frågor om nya nikotinprodukter, som WHO vill likställa med vanliga cigaretter och annan brännbar tobak. Man vill bland annat förbjuda smaker, ta fram en standardmodell på en e-cigarett med en mekanism som släcker ner efter ett visst antal puffar, omdefiniera ånga från e-cigaretter som tobaksrök, lägga ett skattetryck på nya nikotinprodukter helt i höjd med vanliga cigaretter, definiera alla som vejpar eller snusar som rökare som misslyckats med att sluta och, slutligen, förbjuda allting och sikta på en ”nikotinfri” värld. 

Tobacco harm reduction, alltså skademinimering, finns inte på kartan. Den frasen anses påhittad av tobaksindustrin, Big Tobacco, för att ”locka in kommande generationer i ett livslångt beroende”. Ingen som avviker i åsikt är välkommen att vara med, så den rådande agendan är tämligen oemotsagd. Däremot, och parallellt med COP10, anordnade amerikanska organisationen Taxpayers Protection Alliance (TPA), en ”motkonferens”, ibland kallad Good COP, med paneler där alla var välkomna att vara med - experter, användare, aktivister med flera. Stefan Mathisson, redaktör och reporter på Vejpkollen, var en av de som deltog.

Panamakanalen.

Hade du ett fullspäckat schema?

- Det var ju knappast tid över att se landet i sig kan man säga. Panama-kanalen är å andra sidan lite som en hamn i Göteborg, fast en aning större såklart. Och så är det fyrtio grader istället för ynka två i februari, säger Stefan.

Var det just TPAs program som du följde?

- De hade ett program, och med många som jag har träffat på andra konferenser. Deras program följde jag och var med när det var paneler, men jag vill ju se så många sidor som möjligt. Det är målet jag har med Vejpkollen, att försöka luckra upp vad den här diskussionen handlar om. Att så tydligt som möjligt försöka visa vem som är med i den här debatten om e-cigaretter, snus, nikotin och skademinimering och vilka intressen som finns. Att allting inte är svart eller vitt och att prata med så många man kan, annars hade det varit ganska tråkigt att åka. Så det första jag gjorde var att ta mig ut till konferenscentret där COP10 ägde rum. Där sprang jag på olika aktivister, anti-tobak och anti-vape-folk som jag försökte prata med. Men de ville inte prata med någon som inte var inne i själva lokalen där bara de behöriga fick vistas. Däremot filmade de oss, journalisterna som var där utanför, berättar Stefan.

Filmade de er för att dokumentera olika ”suspekta” individer?

- Jag tror det, faktiskt. De här grupperna jobbar lite så. Antitobaksrörelserna är en historia för sig. Det är rent krig. Väldigt hårdföra och väldigt hotfulla. Det här gänget var ganska överårigt i ålder men de betedde sig mera som barn. De kom från Mexico framför allt, en ganska stor grupp med plakat med ”Stop Big Tobacco och ”Ban vaping” och bilder på överkryssade e-cigaretter. Det var intressant att se på nära håll. Och samtidigt som den här gruppen hade sin demonstration så var där även en grupp tobaksbönder som motdemonstrerade och även cigarrtillverkare, som bägge anser att deras verksamhet inte hör hemma i tobakskonventionen eftersom de inte har något med cigarretter att göra. De fick inte heller komma in på konferensen.

- Jag var också intresserad av läget i själva Panama, deras regler och sådant. Panama har förbjudit försäljning av alla e-cigaretter och även höjt skatterna på cigaretter. Det var vilket alla fall jättelätt att få tag i e-cigaretter. Jag pratade med folk från den lokala vape-organisationen, som har lagt in en stämning mot staten eftersom de anser att det här förbudet strider mot grundlagen. Sedan var jag och lyssnade på de flesta av ”Good COP”-panelerna som ägde rum varje kväll, och fick tag i olika deltagare som jag även gjorde intervjuer med.

Många olika grupper var på plats för att demonstera och lyfta fram just sin ståndpunkt.

Var ni många ditresta journalister?

- Rätt många, som precis som jag hade kommit dit för att se vad det hela handlade om. Många visste mycket lite, eller inget om vad e-cigaretter egentligen är eller skillnaden mellan att röka och att vejpa, eller ens snus eller nikotinpåsar. Det blev faktiskt en hel egen avdelning av min resa, att förklara för andra journalister vad detta faktiskt handlar om, att vara både journalist och aktivist på samma gång.

Det är ju anmärkningsvärt att ha fått detta uppdrag, och samtidigt sakna den mest grundläggande kunskapen, kan man tycka?

- Det kan man tycka. Men det är skrämmande vanligt. Även i Sverige. Jag är inte förvånad. Mediebevakningen kring e-cigaretter och skademinimering är väldigt undermålig i de bredare medierna och under all kritik.”

Såg du några av de streamade sändningarna från COP10-mötet och vad var dina intryck?

- Det gjorde jag. Den första sessionen skulle ha sänts live men det blev något tekniskt strul så de lade bara ut en mindre del. Men ”Good COP”-folket lyckades få tag i hela sessionen till slut och fick ganska direkt ut den på nätet. Det var ju intressant att se på de olika nationernas uttalanden om tobak och nikotin. Där var riktigt argsint retorik från Nederländerna, som vill förbjuda i stort sett allting som har med alternativa nikotinprodukter att göra. Kina slog sig för bröstet för sina insatser för att minska rökningen, samtidigt som de statliga tobaksbolagen står för hälften av all tobak som säljs i världen – och samtidigt är landet världens största producent av vejpprodukter. 

Hur var stämningen på mötet?

- Man ska ju inte glömma bort att WHO sedan några år tillbaka har en enormt aggressivt negativ inställning till e-cigaretter. De förespråkar förbud, helst totalförbud. De menar att det inte går att sluta med e-cigaretter eftersom det inte finns några bevis. Det råder en väldigt aggressiv stämning. 

Tobaksbönder och cigarrtillverkare var också på plats och lyfte fram sin syn på saken.

Vad sade de olika delegaterna om skadereducering och vejpning?

- Givetvis var jag extra nyfiken på Storbritannien, Nya Zeeland och Filippinerna, som alla har en ganska progressiv lagstiftning kring alternativa nikotinprodukter och vad de skulle säga, eller våga säga. Och vad Sverige skulle säga, om de skulle göra något speciellt uttalande? Men det valde de att inte göra. Istället lät de EU göra ett samlat uttalande.

Det talas om ett land där skademinimering faktiskt fungerar, och uppmuntras av systemet - The Swedish Experience. Det har ju talats om snus mer än någonsin de senaste tio åren, känns det. Sverige borde väl nästan ha känt sig manade att göra någon form av uttalande i saken – inte minst i dessa tider.

- Det kan man tycka. Men mycket av den här diskussionen blir ju helt oberörbar eftersom det svenska snuset, med sin förekomst i ett land med väldigt låg rök- och röksjukdomsstatistik, säljs av ett tobaksbolag, Swedish Match. Det är ju nu också, faktiskt, Swedish Match som har myntat uttrycket The Swedish Experience. Därför är en sådan diskussion helt ohållbar i WHO-sammanhang, när kopplingen till ett tobaksbolag är så tydlig. Själv tror jag därför att det inte skulle gå att ställa sig upp och säga någonting om det överhuvudtaget.

- Samtidigt är det ju sant att andelen rökare i Sverige är väldigt låg, statistiskt konstaterat, men att rökfri tobak och nikotin har ökat. Kopplingen är tydlig, och det kunde ju svenskarna faktiskt påpekat. Det är också värt att nämna att vi har ganska hårda lagar kring tobak och nikotin över hela linjen, men vi tillåter allting på marknaden och låter enskilda företag styra hur försäljningen ser ut i butikerna. Och man kan tycka att den svenska delegationen skulle prata om det här, men i alla fall jag själv räknande inte med att de faktiskt skulle göra det. Det får istället bli politikernas uppdrag, att tala för den svenska modellen på det här området.

Panama City.

Hur ska man förklara för andra hur det fungerar i Sverige?

- Jag hade nyss besök av en brasiliansk skademinimeringsaktivist från Brasilien, som hade kommit till Sverige för att se på hur vi gjorde och hur det såg ut, detta med ”The Swedish Experience”. ”Vem ska jag prata med?”, frågade hon. ”Jag vet något ännu bättre än att prata”, sa jag, och tog med henne till första bästa pressbyrå för att titta på deras skyltning av nikotinprodukter. I Sverige så syns knappt cigaretterna längre. Istället ser man snus, och mer och mer på sista tiden, e-cigaretter. Någonstans manifesterar det en vilja från butikens håll att de helt enkelt inte vill sälja cigaretter längre, menar Stefan.

Var det då någon som faktiskt tog upp skademinimening på COP10 i Panama? Sverige gjorde det inte och Storbritannien lär ha undvikit att tala om sin öppna syn på e-cigaretter, till betydlig besvikelse för många. Var där då någon som vågade försöka hamra lite i WHO:s massiva motståndsmur?

- Nya Zeeland, som har halverat sin rökning sedan de började förespråka e-cigaretter, sade i alla fall nästan som det var, men de undvek ordet ”e-cigaretter” till förmån för ”evidensbaserade metoder kring skademinimering”. I verkligheten har de ju gått ut med statliga kampanjer för att få folk att sluta röka med hjälp av  e-cigaretter. Mest av alla stack St Kitts and Nevis ut, ett liliput-land i Västindien som tog tillfället i akt och sa att de inte alls tyckte att man bara skulle tala om förbud kring e-cigaretter och rökfri nikotin utan istället ha en sansad diskussion, och att man borde skapa en arbetsgrupp som skulle tala om ”harm reduction”. Vilket också verkar bli av. Och vilket också ledde till att det inte blev ett enda konsensusbeslut kring e-cigaretter, snus eller nikotinpåsar denna gång. Allt blir framskjutet till nästa möte om två år.

Panama har förbjudit försäljning av e-cigaretter samt höjt skatterna på cigaretter. Det var ändå lätt att få tag i e-cigaretter enligt Stefan.

Vad tror och tycker du om framtiden för e-cigaretter och andra rökfri nikotinprodukter?

- Jag tror faktiskt att det kan hända något inom WHO med tanke på att många länder som faktiskt har insett att skademinimering för rökare inte är en ploj. Och lite kan man faktiskt tacka tobaksbolagen för att de har lobbat i frågan om att kunna få sälja en ny produkt istället för cigaretter. Det har skapat en grogrund för oss användare av alternativa nikotinprodukter, som ingen brukar lyssna på men som med tiden anses kunna tillföra diskussionen något. Mer och mer kommer det ett krav på förändring av attityden kring de här sakerna, och när politikerna mer och mer får höra från oss som vill få bort cigaretterna genom de nya produkterna så kommer det att hända bra saker. Det är jag övertygad om, säger Stefan. 

Text: John Lund

Foto: Bengt Hedlund

Foto överst: Stefan Mathisson i Panama. Foto: Vejpkollen.